Nya perspektiv

Hej igen bloggen!

Då var universitetsstudierna igång igen och man är numer inne på termin 6 av sjuksköterskeprogrammet, vilket innebär sista terminen. Det känns på alla möjliga vis om man säger så.

Hur var då sommaren? Jo tack, jobbmässigt var det suveränt = superbra arbetsplats i sommar om man säger så :)

Men resten utav sommaren då? Njae...den började riktigt bra, allt flöt på sen var det som att någon där uppe helt plötsligt bestämde sig för att nu har inte Alexandra Bergström och hennes familj fått utstå några stora motgångar på ett tag så nu kör vi på. Detta ledde till att jag bland annat i mitten av sommaren var med om en trafikolycka där vi enligt polis, ambulanspersonal och läkare hade änglavakt och skulle vara glada att vi fortfarande lever. Närmare detaljer än så tänker jag inte ge er heller och behöver ni veta mer är det bättre ni pratar med mig än spekulerar, det är lagom jobbigt ändå så att säga.

Så va gör man då? Funderar och grubblar man eller försöker man leva vidare? Jag valde det andra alternativet, jobbade på, pratade om det ibland osv. Det är ju fortfarande viktigt med ventilering så man kan arbeta sig genom chock/stress-processen och inte fastna. Men som jag tidigare sa så har de övre makterna inte gillat varken mig eller min familj något speciellt i sommar, så några veckor efter trafikolyckan far min pappa in på sjukhuset i Örebro (alltså 50 mil ifrån där jag befinner mig idag). Får först höra att det skulle röra sig om någon form av tarminfektion vilket jag vet går hyfsat fort att få bukt med så självklart blev jag orolig men kunde ändå känna mig lugn. Värre blev det när de behandlade och behandlade men det inte ville ge med sig och läkarna misstänkte, undersökte osv. men påstod sig inte hitta något fel. Efter att han tillbringat ca 3 veckor på sjukhus fick jag äntligen åka hemåt och se hur det stod till egentligen vilket betydde något enormt.

Så bar det av uppåt igen för att jobba på och ca en vecka innan studierna drar igång igen ringer de hemifrån och berättar att min pappa äntligen fått en diagnos. Diagnosen löd anaplastiskt storcelligt lymfom även kallat cancer. Där brast det och tack vare underbara arbetskollegor fick jag återigen en chans att åka neröver i landet och tillsammans med familjen landa och försöka förstå allt som hänt. Vilket var välbehövligt då sista terminen på programmet sedan drog igång.

Och ja det finns absolut jobbiga stunder då allt kommer till en och man funderar i mycket samt känner sig helt otroligt ensam här uppe i norr. Men att grubbla för mycket gör ju ingen gladare heller, nej, att kämpa, lära sig något och försöka gå vidare -- ja det ska jag iallafall försöka med men tills dess får detta ibland bli min papperskorg när det kan kännas lite tungt.

Ta hand om varandra