Dags att damma av igen?

Nu är jag här igen! 

Dags att ta tag i det här på allvar, bloggandet dvs. Karln min anser att ibland ploppar det tydligen upp fina idéer som är värda att skriva ner och allra helst dela med sig av. 

Nu är det här en riktigt gammal blogg men jag tänker köra på här, dock tänker jag "börja om från början", de äldre inläggen får ligga kvar MEN det är egentligen från och med nu som det gäller. Appen är nedladdad och dator existerar, dags att dra igång detta igen. 

Så vem är jag idag? 

Idag är jag en 23 årig (om 21 dagar 24 år) tjej/kvinna. Jag är bosatt Västerås där jag bor med en helt fantastisk karl vid namn Daniel i en trea vilken vi även delar med våra två Marsvin Bosse och Lasse. Förlovad har jag också hunnit gå och bli, i Maj 2015 gick han ned på knä en natt i Paris med lätt regn som föll över oss på en bro med hänglås bredvid Notre Dame. 

Idag jobbar jag på Västerås sjukhus som sjuksköterska på avdelning 69 vilken är en neonatal samt vårdavdelning för sjuka nyfödda barn, tidigare jobbade jag ca 1,5 år på Kirurgen i samma stad. Karln min har själv också börjat jobba som doktorand inom vatten med en hel del resande inkluderat, vilket kommer innebära en hel del "gräsänka" veckor för min del. 

Vad gillar jag då att göra? Jo jag gillar att inreda, gå sköna promenader helst i skogen eller överhuvudtaget vara ute i naturen spelar ingen roll om det gäller att klättra/vandra upp för ett fjäll eller käka en bulle i en vacker barrskog i södra Sverige. Har precis börjat gymma/träna och hoppas kunna inkludera detta som en stor del av min vardag sen är det så klart att jag tycker mycket om att umgås med Daniel, vänner och familj. Ja juste resande, sånt gillar jag med. 

Så med det här som underlag kan det nog framöver bli ytterligare några spännande sidor/ kapitel i mitt liv. 

Okej idag är det då Måndag. Jag har jobbat en helg med kvällspass och har idag en ledig dag till förfogande. Sitter för tillfället i soffan fortfarande med rufsigt hår och pyjamas på samt "Malou efter tio" i bakgrunden. Känner mig lite småseg idag, vaknade några gånger inatt av en karl som talade arbete på engelska i sömnen, inte nog med det ljöd hans larm hyfsat tidigt och det blev även helt plötsligt svårt att somna om. Så nu sitter jag här sedan några timmar tillbaka, klurandes på en önskelista och hur dagen ska läggas upp. 

Ja precis önskelista, fyller år om 21 dagar och ska ha lite "kalas" här hemma. Jag tycker det är riktigt mysigt att få bjuda in sina närmaste bjuda på något gott och ändå fira födelsedagen. Härom dagen nämnde jag för Daniel att  jag ska försöka vara ledig den helg då han fyller så vi kunde ha någon liten tillställning även för honom. Han anser då att något sådant behövs inte, han vill gå ut och äta med bara mig och blir bara glad om folk ringer för att önska grattis, lite som att när man fyller 24 år är man för gammal för "kalas". Har jag missat något? Finns det en regel som säger att man inte får ha kalas from 24 år och uppåt? I sånt fall struntar jag i den regeln, jag tycker hela alltet är mysigt och så tänker jag ha det. 

Måste även läsa lite idag ur en bok om Neonatalogi, har utbildningsdag på Onsdag. Sen ska det även veckohandlas. Åh veckohandling, va bra det är! Förut "månadhandlade" vi och vad vi förlorade pengar och kontroll över maten på det sättet. Med veckohandlingen gör vi en matlista, vi planerar hur mycket som kommer räcka och vi kan även bestämma mat utifrån säsong och erbjudanden i affären, vi har helt plötsligt kontroll på pengar och mat. 

Så får se om allt går ihop som tänkt, ev. skriver jag mer ikväll annars förhoppningsvis imorgon. 

//Alexandra

Mors dag.

Trogna följeslagare då befinner man sig på hemmaplan, det vill säga Fjugesta och för att icke förglömma på självaste Mors dag. Men i år har jag inte köpt någon present till mor inte ens ett Grattis kort. För varför skulle jag behöva göra det? Jag älskar mina föräldrar året runt och det är väl ändå det som är viktigast, att oavsett dag berätta för dem vilken betydelse de har för mig i mitt liv. Inte behöver jag en dag per år för att berätta att jag älskar dem, nej, jag älskar dem dag ut och dag in var dag.

Nu har jag fått sagt det. Nu förmodar jag att ni är nyfikna på hur livet i Västerås ter sig, jo det rullar på i full fart. Insåg härom dagen att jag strax varit Leg. Sjuksköterska i ett halvt år, det är galet. Jag jobbar på som aldrig förr och mellan varven fixar och trixar jag med min lägenhet. Jo, jag fick ju till slut tag på en fin 3:a hyfsat centralt med 5 min promenad till jobbet - kan med andra ord inte klaga!

Så från att varit student i en liten stad uppe i Norr är man helt plötsligt en fullt arbetande kvinna i en stor stad Söder över, ja ska det vara snabba vändningar så ska det, men det är väl då man får ut som mest av livet också.

Så nu är jag på besök i gamla Fjugesta, ikväll bär det av mot Västerås och sedan vankas det jobb veckan lång.

På återseende // Alle

Det bittra ljuva livet

Här skall det skrivas om det bittra ljuva livet sa jag och satte mig framför datorn för att sedan logga in här på bloggen min!

Då var jag här igen, för att dela med mig om mina bittra ljuva tankar. De ljuva tankarna handlar denna Torsdags kväll om att man numera är en av två godkända författare till en tjusig C- uppsats om kommunikationen mellan döva patienter och vårdpersonal. Nöjd tjej till tusen, med vilja så går de ta mej fan!

Att bli nedtryckt i skiten och försöka resa sig gång på gång, för att sedan bli nedtryckt igen för att sedan få nog och resa sig upp, borsta bort skiten från axlarna och fokusera, ja fokusera det har varit räddningen! Att hela tiden hålla fokus på att man minsann ska klara sig. Att falla och resa sig, ja det som gör livet vackert har jag återigen lyckats med.

Pappa och jag hade ett avtal i början av september då den nya (och sista terminen på programmet) startade. Jag gick vemodigt till skolan med tankar om kommer jag klara det här? Så ringde jag far min och vi bestämde, fokuserar jag på att klara uppsatsen skulle han fokusera på att klara cancern. Och en bit på rätt väg måste vi väl ändå vara nu...jag klarade uppsatsen och pappa slutförde (förhoppningsvis) sista cytostatikabehandlingen idag, win win för tusan!

Nu bereder jag mig för en sista kurs på sjuksköterskeutbildningen. Det är galet men sant!

Sådär nu får det duga med bittra ljuva tankar för denna kväll, synes snart igen.

Musik

Hej bloggen!

Nu var det dags att besöka sopptunnan en sväng igen. Har haft lyckan att få vara hemma hos familjen 2 ggr under Oktober vilket känns helt underbart och samtidigt en snutta påfrestande.

I Måndags sändes Tillsammans mot cancer på kanal 7, jag såg att många av mina vänner kollade själv såg jag inte det då men fick höra av mina vänner att årets idol-deltagare sjöng en låt som en kille påbörjat som sedan så hastigt gått bort i akut leukemi. Lyssnar på denna nu det är en väldigt fin låt. Det är detta som är så häftigt med musik, det finns alltid musik för livets alla små tillfällen. Själv brukar jag ha en tendens att slå på en passande låt och lyssna på repeat om och om igen och bara få tänka en stund, att få en bekräftelse och igenkänning i musik är något som jag tycker är helt magiskt och oftast kan man komma mer klartänkt ut ifrån lyssnandet.

Att få igenkännelse eller bara någon sorts bekräftelse betyder mycket för alla. Som ni vet har det varit en tuff sommar/ höst men tack vare musiken, världens bästa familj samt vänner har man lyckats hålla sig på benen vilket känns helt fantastiskt! För nu börjar ordningen och kontrollen återkomma.

C- uppsatsen blev klar i tid och inskickad i tid, nu väntas opponering sedan är det de sista prövningarna var på sjuksköterskeutbildningen.

Det är så mycket overklighetskänslor som slår mot en på en och samma gång, men det är overklighetskänslor och händelser som jag ändå är glad att jag får packa ner i mitt bagage och ta med mig för att kunna dela med mig och stötta. Jag är så glad över varje dag jag får och mer tacksamhet behöver det också riktas mot detta.

Nej nu blir det lite vidare plugg!

Kram

Onsdag 25/9

Hej soptunnan!

Ibland kommer det ifatt en, alltså livet. Försöker varje dag lägga så mycket fokus jag bara orkar på C-uppsatsen för att slippa sitta och vara ledsen/ arg m.m. hela tiden. Hur har det gått då? Jo det har faktiskt funkat, men självklart kommer det ifatt en. Och nu sitter man här med tårar i ögonen och hatar allt vad avstånd heter. Men, men det är livet...

Vet ni vad det värsta är? Det är det faktum att man är så långt bort...det ger lätt en utanför känsla. Jag är väl medveten om att så är inte fallet och vi har pratat om det jag och min familj. Men det är så det är och det är nog egentligen i en sån här situation oundvikligt. Men sånt är livet. Det är bara att kämpa på.

Förhoppningsvis kommer man ur allt som en starkare människan med ytterligare erfarenheter.

Men jag saknar er där hemma i Fjugesta, det ska ni veta <3 p="">

Nya perspektiv

Hej igen bloggen!

Då var universitetsstudierna igång igen och man är numer inne på termin 6 av sjuksköterskeprogrammet, vilket innebär sista terminen. Det känns på alla möjliga vis om man säger så.

Hur var då sommaren? Jo tack, jobbmässigt var det suveränt = superbra arbetsplats i sommar om man säger så :)

Men resten utav sommaren då? Njae...den började riktigt bra, allt flöt på sen var det som att någon där uppe helt plötsligt bestämde sig för att nu har inte Alexandra Bergström och hennes familj fått utstå några stora motgångar på ett tag så nu kör vi på. Detta ledde till att jag bland annat i mitten av sommaren var med om en trafikolycka där vi enligt polis, ambulanspersonal och läkare hade änglavakt och skulle vara glada att vi fortfarande lever. Närmare detaljer än så tänker jag inte ge er heller och behöver ni veta mer är det bättre ni pratar med mig än spekulerar, det är lagom jobbigt ändå så att säga.

Så va gör man då? Funderar och grubblar man eller försöker man leva vidare? Jag valde det andra alternativet, jobbade på, pratade om det ibland osv. Det är ju fortfarande viktigt med ventilering så man kan arbeta sig genom chock/stress-processen och inte fastna. Men som jag tidigare sa så har de övre makterna inte gillat varken mig eller min familj något speciellt i sommar, så några veckor efter trafikolyckan far min pappa in på sjukhuset i Örebro (alltså 50 mil ifrån där jag befinner mig idag). Får först höra att det skulle röra sig om någon form av tarminfektion vilket jag vet går hyfsat fort att få bukt med så självklart blev jag orolig men kunde ändå känna mig lugn. Värre blev det när de behandlade och behandlade men det inte ville ge med sig och läkarna misstänkte, undersökte osv. men påstod sig inte hitta något fel. Efter att han tillbringat ca 3 veckor på sjukhus fick jag äntligen åka hemåt och se hur det stod till egentligen vilket betydde något enormt.

Så bar det av uppåt igen för att jobba på och ca en vecka innan studierna drar igång igen ringer de hemifrån och berättar att min pappa äntligen fått en diagnos. Diagnosen löd anaplastiskt storcelligt lymfom även kallat cancer. Där brast det och tack vare underbara arbetskollegor fick jag återigen en chans att åka neröver i landet och tillsammans med familjen landa och försöka förstå allt som hänt. Vilket var välbehövligt då sista terminen på programmet sedan drog igång.

Och ja det finns absolut jobbiga stunder då allt kommer till en och man funderar i mycket samt känner sig helt otroligt ensam här uppe i norr. Men att grubbla för mycket gör ju ingen gladare heller, nej, att kämpa, lära sig något och försöka gå vidare -- ja det ska jag iallafall försöka med men tills dess får detta ibland bli min papperskorg när det kan kännas lite tungt.

Ta hand om varandra

"Sommarlov"

Uppdateringsdags för att hålla bloggen någorlunda vid liv. Som ni kan läsa av rubriken har jag nu "sommarlov" som det kallas på universitetet. Man har lov fast man jobbar heltid fram tills man börjar i höst igen samtidigt som man försöker arbeta lite med den stundande C- uppsatsen i höst. Men skolarbetet tas självklart i ett lugnare tempo och de dagar som man har ledigt från jobbet spenderas med att upptäcka det som finns att se utanför Sundsvall samt umgås lite extra med min Daniel.

Har blivit mer medveten om vikten av att låta mig själv stressa ner nu, kändes som jag var nära på mitt stress- kulmen där i slutet av terminen och utan familj, vänner och sambo vette de tusan hur allt hade slutat. Men nu ni, nu känns det som jag börjar lära mig ta allt på ett bättre sätt och prioritera mitt eget välmående mer och mer.

Idag så vankas det kvällspass på ett härligt ställe, har fått jobb som undersköterska på AVA i sommar (Akutvårdsavdelning). Trivs bra och allt känns suveränt, dagarna flyger dessutom förbi.

Ja men juste klarade sista tentorna och uppgifterna innan sommaren, nu har jag endast 1 termin kvar på sjuksköterskeprogrammet kan ni tänka er.

Ha de gött!